Så småningom delades gården mellan Wallenbergs släktingar. En av dem, grosshandlare Axel Karlsson, kom att äga kägelbanan. I slutet av 1800-talet flyttade han den till sitt sommarnöje i Drabbisdal i Berg i Vreta Kloster. Kägelbanan flyttades till Gamla Linköping 1964.
Spel med käglor har anor långt tillbaka i tiden. Redan i det faraoniska Egypten spelades någon form av kägelspel, vilket visas av bilder på fresker i gravkammare. I Tyskland finns de första noteringar på 1100-talet om ett kägelliknande spel under namnet ”Heidenwerfen”(slå omkull hedningar), som spelades av alla samhällsklasser. Det symboliserade där kristendomens seger över hedendomen.
Att slå omkull en kägla gav samma tillfredsställelse som att omvända en hedning till den kristna tron. 1335 utfärdas en förordning vari insatsen vid kägelspel maximerades till en viss summa. Klostren skaffade sig egna kägelbanor och ibland roade sig munkarna så mycket med detta spel att det tidvis var förbjudet att spela kägel i byggnader som tillhörde kyrkan. Klostren och munkväsendet bidrog till att sprida spelet i Europa. Spelet blev med tiden så populärt att det fick förbjudas under vissa tider på dygnet, då det orsakade mycket buller under sitt utövande. Det fick ej heller utövas under de timmar som gudstjänst hölls.
Under 1500- och 1600-talen var kägelspelet populärt och det sägs att det då var mer populärt än skytte. Troligen uppkom en modernare variant av kägelspelet i Tyskland och därefter spreds det över världen. Det är känt att det var tyska invandrare som förde sporten till Amerika där det så småningom ändrade karaktär och senare kom att kallas bowling. I Norden nämns kägelspel redan på 1500-talet. I slutet på 1800-talet fanns det kägelbanor på många större herrgårdar och på många bruksgårdar. Omkring år 1900 nådde spelet kulmen av sin popularitet i Sverige. Efter första världskrigets slut dalade dock intresset för sporten, varvid kägelbanorna försvann.
Kägelspelet har spelats på lite olika sätt. Den äldsta varianten kan sägas vara den där käglorna har ställts på rad bakom varandra och spelarna har använt en käpp att kasta mot käglorna för att välta omkull dem. Man använde ibland också ett klot för att kasta mot käglorna så att de föll. Det har varit allt ifrån tre, nio eller 25 st käglor i en rad. ”Kungen” har varit placerad i mitten, ibland har två rader förekommit. Vid spel på rad har ej någon bana behövts, utan spelet har kunnat utövas på en grus- eller gräsplan. Kägelspel med nio käglor i en fyrkant beskrivs i ”Hand-Bibliothek för sällskapsnöjen”, som gavs ut 1839 skriven av G. J Billberg. Han skiljer på svenskt och tyskt kägelspel och beskriver även arabiskt och norskt kägelspel. Skillnaderna ligger helt i poäng-beräkningen.