Svenska Tobaksmonopolet

Monopolet bildades inte över en natt utan föregicks av omkring 14 års diskuterande, utredande och debatterande. Monopolets förespråkare menade att statens behov av pengar ökade ständigt och tobaksbruket var en ypperlig källa till finansiering.

Carl Swartz och Gustaf Boman ingick vid olika tillfällen i monopolutredningen. Bägge dessa herrar var välkända representanter för tobaksindustrin och namnen kopplar vi idag ihop med välkända snusmärken som Röda Lacket och General.
När så första världskriget bröt ut, efter det att riksdagen beslutat om införandet av en allmän pensionsförsäkring, blev det akut att lösa statens finansiering av försvaret och det nya försäkringssystemet.

Tobaksmonopolets första uppgift var att lösa in omkring 65 konkurrerande företag och ett ofantligt snussortiment. 103 snusmärken och ett ändlöst antal förpackningar fanns med i den första prislistan från 1915.

Vid de progressiva brittiska industrierna anställde man s.k. ”wellfare workers” som uteslutande ägande sig åt personalvård. Tack vare Kerstin Hesselgren, yrkesinspektris, skulle kvinnors arbetsvillkor granskas. Detta ledde till att Herta Svensson anställdes som personalkonsulent, fabrikssyster, i Stockholm, vars enda uppgift var att verkställa de interna socialfrämjande mål som bolaget ställde upp. Senare anställdes även personalkonsulenter vid andra fabriker i Sverige. Herta Svensson som var i tjänst från 1916 fram till 1947. Tobaksbolaget kom alltså att gå i spetsen inom svensk industris social- och personal vård. Personalkonsulenterna blev ett instrument och en kraftkälla som kan förklara den omfattning som bolagets sociala verksamhet skulle få.

Tobaksmonopolet erbjöd möjlighet till vidareutbildning vid folkhögskolor. Kurser anordnades av bolaget vid olika kursgårdar och för att stimulera personalen till vidare studier inrättades utbildningsstipendier. Vilo- och konvalescenthem grundades, dessa användes även som semesterhem. Monopolet var redan från början en kvinnoarbetsplats och därför blev vården och omhändertagandet av de anställdas barn tidigt en angelägen sak.
Detta tog sitt uttryck i att man startade daghem och grundade barnkolonier. Man ordnade även fritidshem och läxhjälp för de större barnen. Under första världskriget var det ont om varor och svårt att få tag på det allra nödvändigaste. För att underlätta för personalen anordnades varuförmedling i bolagets regi.

Första prioritet för ledningen var att lägga grunden för ett förtroendefullt samarbete med personalen. Detta gjorde att frågor rörande lön, status och trygghet under och efter anställningen gavs stort utrymme. Man var tidigt ute när det gäller sociala försäkringssystem - pensions- och sjukförsäkringar - och uppsagd personal fick både avgångsersättningar och omskolningskurser.

Under bolagets första fem år var som mest över 5 000 personer anställda. Redan från början finns där en medveten personalpolitik och en utpräglad social känsla hos ledningen. Influenserna kom framför allt från England där man vid vissa fabriker och industrier kommit långt när det gällde personalvård av mer social karaktär.

Både första och andra världskriget kom att få en stor betydelse för monopolet. Under det första kriget blev råvarubristen mycket påtaglig på grund av att man hade stora importproblem. Till sist blev bristen så stor att man blev tvungen att införa ransonering. Efter kriget var, av förklarliga skäl, efterfrågan på alla slags tobaksprodukter mycket hög och 1919 når den svenska snuskonsumtionen sin absoluta sin höjdpunkt. Förbrukningen ligger nu på 7 000 ton snus vilket motsvarar ungefär dagens förbrukning.

1960-talet är en tid av förändring på många sätt. För Tobaksmonopolets del började förändringarna i början av 60-talet när riksdagen fattade beslut om monopolets avskaffande. Till skillnad från tidigare beslut kommer inte initiativet från politikerna. Det är bolagsledningen som är drivande i frågan om monopolets avveckling.