Göra upp eld

Elden har alltid haft stor betydelse för människans utveckling.
I alla kulturer är elden sammankopplad med religiösa föreställningar.

Under antiken tror man att en titan, en halvgud, vid namn Prometheus ger människan elden. I den nordiska mytologin finns föreställningen att det är guden Tor som slår blixtar över himlavalvet och skapar eld. I det forntida Egypten är det gudinnan Het som styr över elden och under romartiden är guden Vulcanus eldens väktare.
Oavsett religion, samhällsstruktur och tidsepok symboliserar elden antingen det goda eller det onda. Elden representerar både liv och död – den betyder värme, ljus och skydd men också fara och hot. Elden är både helvetet och tryggheten.
Kunskap om hur man gör upp och bevarar eld är avgörande faktorer för överlevnad, eldalstring är ett problem som människan har tampats med under nära 1 miljon år.
Eldborr var ett forntida verktyg hos de antika sumererna. Från början har man använt den för att göra upp eld med, men den kom senare också att användas vid träarbeten av olika slag. Den består av ett handtag, en spindel (axel), ett bröst och en pinne eller båge med en sträng.

Gnideldon har använts sedan forntiden i Skandinavien. Vanligen tillverkades den hårdare träbiten i elddonet av björk och det lösare av gran, tall eller lövträ. Man gned det ena trästycket mot det andra som vid sågning.

Under medeltiden användes slageldon av stål och flinta. Vid tändningen slogs stålet utefter flintan, så att gnistor uppstod. De fångades upp av fnösket. Fnöske tillverkades av fnösksvampen, som växer som parasit på lövträd. Metoden användes ända in på 1870-talet i Sverige.