Hoppa till innehåll

Arbetarna i tändsticksindustrin

Den vanligaste arbetaren vid tändsticksfabrikerna fram till senare delen av 1800-talet är antingen en kvinna eller ett barn. Anledningen till att man gärna anställer kvinnor och barn är att deras löner är mycket lägre än mäns.

En del tändsticksfabriker förlitar sig under vissa perioder helt och hållet på barnarbete. En fabrik i Kalmar annonserar efter 100 barn och erbjuder bland annat fria konfirmationskläder för att locka till sig minderårig arbetskraft.
De barn som arbetar vid fabrikerna är så unga som 10 år. De används främst till buntning av stickämnen och vid inpackning av de färdiga tändstickorna.
Arbetstiderna i tändsticksfabrikerna är långa, det är inte ovanligt med 11 timmars arbetsdag. För att inte få kritik för att man hindrar barnen att gå i skolan har vissa fabriker egna skolor där barnen kan få några timmars undervisning varje dag.
Det kan vara mycket hälsofarligt att arbeta med tändstickstillverkning. Det gäller särskilt vid de fabriker där man tillverkar fosfortändstickor eftersom fosforångorna orsakar käkbrand.
Brandrisken är också mycket stor i tändsticksfabrikerna. 1875 inträffar en stor brand vid Vulcans fabrik i Tidaholm där 47 kvinnliga arbetare omkommer.
Tändsticksindustrin är länge en låglöneindustri. I slutet av 1800-talet börjar det se annorlunda ut. Nu mekaniseras industrin, vilket gör att det arbete som framför allt barnen utför rationaliseras bort.
Under senare delen av seklet blir också den allmänna opinionen mot barnarbete allt tydligare. 1881 bestäms att barn måste ha avslutat sin skolgång innan de kan anställas inom industrin och att arbetstiden för barn mellan 12-14 år inte får överstiga sex timmar.