Svaveldoppade stickor av pinje tände lätt, och var därför bekväma att sticka i glödande fnöske för att göra upp eld. Dessa stickor användes och tillverkades i stora mängder under romersk tid.
Den tyske köpmannen och alkemisten Hennig Brand drömde om att finna den
vises sten. Den vises sten sades bland annat kunna omvandla enkla metaller till guld. I sitt sökande efter stenen upphettade och destillerade han sin urin.
När ångorna kondenserats fann han något som såg ut som vax och lyste i mörkret. Det märkliga ämnet fick namnet fosfor - ljusbärare.
Hundra år senare upptäckte de svenska kemisterna Carl Wilhelm Scheele och Johan Gottlieb Gahn att fosfor finns i skelett och benaska. Johan Gottlieb Gahn upptäckte också att fosfor förekommer i naturliga mineral
Stickor med kaliumklorat
Den första moderna tändstickan uppfanns av fransmannen Jean Chancel år 1805. Tändsatsen bestod av en blandning av bland annat kaliumklorat, svavel och socker. Till stickan hörde en flaska med asbets indränkt med koncentrerad svavelsyra. När stickan doppades ned i svavelsyran exploderade tändsatsen och stickan tog eld. Chancels uppfinning var dock alldeles för farlig att använda och gjorde ingen succe.
Fosforstickor
Den första tändstickan med fosfor uppfanns 1827 av den engelske kemisten och apotekaren John Walker. Tändsatsen bestod av en kemisk blandning som reagerade på friktion. De kunde därför tändas mot de flesta ytor. Tyvärr innebar det också att de kunde antändas när man inte önskade det.
Ett annat problem var att vit fosfor, eller gul fosfor som den också kallas, är giftigt. I större doser dödligt. Fabrikarbetarna, i många fall barn, som tvingades andas in ångorna från den farliga fosforn insjuknade i fosfornekros. Där deras tänder lossnade, skelettets kalk löstes upp. Sjukdomen kallades även för käkbrand just för att den ofta drabbade skelettet i käkarna.