En mulen höstdag fick Snus- och Tändsticksmuseum ett mycket soligt besök av Björn och Leia, också kända som Bloggar-Björn och Gruvfrugan tillika hjärnorna bakom Tobakskanalen! På sin blogg, Instagram och Youtubekanal delar de med sig av odlingstips, recept och bilder från sin egen plantage och snusproduktion.

Med sig hade de, förutom stiliga gåvor i form av sitt eget merch och Grufstugans hemkörda snus, också kamerautrustning och ett gäng frågor – som nu har resulterat i två faktaspäckade filmer inifrån museets vrår. Vi tar en titt!

I del I får ni följa med in på Gubbhyllan och raka vägen ner i källaren med våra snusförpackningsmaskiner, doftorgeln, journalfilmen om odlaren Mor Alida och så en kopia av butiken Dalkullan. Varför heter Ettan just Ettan, och varifrån kommer namnet General? Hur gick det för de snusande svenskarna som emigrerade till USA och varför kunde en fabrikör i Stockholm få 30 renar som betalning för sitt snus? Svaren hittar ni här:

I del II tittar vi på dosor från 17- och 1800-talen, diskuterar det statliga tobaksmonopolet och portionssnusets tillkomst och så gör vi ett stopp i museiplantagen innan de sista bladen skördas för i år. Hur långt norrut går det att odla tobak, varför började drottning Katarina av Medici egentligen snusa och varför heter det pris och prilla? Det pratar vi om i avsnitt två:

Stort tack till Tobakskanalen för både besök och kul filmmaterial!
Varmt välkomna på återbesök, eller kanske på en av våra egna snusprovningar!

Vad har jag lärt mig under min tid på Snus- och Tändsticksmuseum?

Jag började jobba på Snus- och Tändsticksmuseum i början av maj i år. Jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig. När jag sökte till museet ville jag mätta mitt behov av kulturhistoria. Jag var och är fortfarande juriststudent, så större delen av dagarna sitter jag försjunken i lagtext och paragrafer. Missförstå mig rätt - jag älskar det, men min passion för historia är törstande. Därför sökte jag hit. Jag gillar att det är ett litet museum, att man får kavla upp ärmarna och göra det som behövs precis just då. Det här nischade lilla sammanhanget har varit så spännande.

Nå. Då ska vi se. Vad har jag lärt mig?

Snuset
Jag har lät mig att Sverige har en otroligt rik tobakshistoria. Att snuset etablerades i Europa i formen av luktsnus genom den franska drottningen Katarina av Medici, som på inrådan av den franska ambassadören Jean Nicot använde luktsnus mot sin migrän. Och att det då, eftersom luktsnuset löste drottningens alla problem, etablerades som en universalmedicin runt om i de europeiska hoven. Att Sverige försökte bli självförsörjande på tobak under 1700-talet, och etablerade både fabriker och odlingar runt om i landet. Att tobak inte är alls svårt att odla. Att dosor har varit världens grej. Och att prillan är svensk och togs fram efter att personal på ålderdomshem i Göteborg tröttnat på att gubbarna inte längre kunde hantera baksnuset på ett redligt och städat sätt.

Tändstickorna

Att det finns hundratusentals tändsticksmotiv bevarade! Att de är både roliga, intressant och tidstypiska. Att det finns många motiv som det är viktigt att diskutera och som vi idag måste ifrågasätta. Att vi i Sverige har solstickan, något vi ska vara stolta över. Där en del av pengarna går till förmån för äldre och yngre. Att den vanligaste arbetaren i 1800-talets tändsticksfabriker var barn och kvinnor. För då kunde man betala mindre i lön. Att de fanns barn så unga som 10 år i fabrikerna, som jobbade 11 timmar om dagen. Att man innan den geniala uppfinningen säkerhetständstickan, var otroligt utsatt som arbetare i fabrikerna då stickorna var lättantändliga. Jag har lärt mig om Ivar Kreuger. Denna mystiska man som etablerade sig över hela världen. Ivar Kreuger, som vi vet så mycket om, men om jag hade kunnat, hade jag ställt 100-tals frågor till.

Och slutligen att jobba på museum.

Att få berätta en historia som sträcker sig långt bortom museets fyra väggar. Att man måste vårda, sköta om och värna om både byggnaden och berättelsen. Att på ett litet museum, med desto större berättelser, få både möjligheten att lära ut och bli lärd. Hur kul det är med möten. Att dagligen få möta snusfantaster, tändstickssamlare och andra nyfikna själar. Det är fint tycker jag.

Tack och lycka till

Jag vill skicka ett speciellt tack till Elaine, Elin, Katarina och Scott. Som har gjort den här sommaren till den bästa i mitt liv ;) Som alla är så otroligt kreativa, kunniga, passionerade och genuina. Som inte räds för kreativitet och att tänka bortom ramarna. Och som inom en liten verksamhet vågar vara modiga. Kunskapen som finns inom er är ovärderlig. Tack!

Jag vill även skicka ett stort välkommen och lycka till, till Emelie som nu ska ta över min tjänst. Det finns ingen bättre och mer givande arbetsplats!

Kom hit!

Slutligen för er som läser detta och ännu inte varit på museet – kom hit! Jag kan lova att det finns otroligt mycket spännande att upptäcka för den nyfikna.

Vi har varit i kontakt med Tändsticksmuseet i Jönköping och ställt ett par frågor om deras historia och tändstickor! Museet huserar på Tändsticksgränd 27 i Jönköping, och har bedrivit verksamhet där sedan 1848. På museet möter man maskinerna och människorna som byggde upp tändsticks­industrin och utvecklade den till att bli världsledande.

Vilka är de vanligaste frågorna ni får på museet?

• Hur många tändsticksfabriker har det funnits i Sverige?
  Det har funnits 155 tändsticksfabriker och cirka 15 fabriker som bara tillverkade askar och etiketter.
• Var producerar man tändstickor idag?
  I Vetlanda och Tidaholm.

Vi är intresserade att få veta lite mer om Jönköpings Tändsticksfabrik. Vad är historien bakom den? Hur många jobbade vid fabriken då den var som störst?

År 1845 startade bröderna Johan och Carl Lundström tändstickstillverkning i Jönköping. Den första tillverkningen var fosfortändstickor, först 1853 började säkerhetständstickor att tillverkas efter en uppfinning av kemisten Gustav Erik Pasch.

Johan Lundström, som var kemist, tog upp och förbättrade Gustaf Erik Paschs patent. 1855 ställde bröderna Lundström ut sin säkerhetständsticka på världsutställningen i Paris och fick stor framgång. De vann diplom och medaljer och namnet Jönköping börjar spridas över världen.

Många barn arbetade på fabriken och utförde samma arbetsuppgifter som de vuxna, med bara en tredjedel i lön. Alla processer i tändstickstillverkningen skedde för hand, men snart uppfanns maskiner som skötte de olika momenten.

År 1892 uppfann ingenjören och uppfinnaren Alexander Lagerman en komplettmaskin som ersatte fem andra maskiner i tillverkningen av tändstickor. Denna effektiviseringen ledde till att fabriken gick med stora vinster och bostäder till de anställda byggdes. På detta sätt får arbetarna det bättre och knyts hårdare till fabriken. Ungefär 2 000 personer arbetade på tändsticksfabriken när den var som störst. Det var ungefär en tredjedel av Jönköpings befolkning som vid den tiden uppgick till runt 6 000 personer

Tändstickstillverkningen upphörde på 1970-talet i Jönköping men det finns än idag många spår av tillverkningen. Inte minst i det gamla Tändsticksområdet med den första fabriksbyggnaden i trä där Tändsticksmuseet idag finns.

Finns det något om tändstickor som besökare brukar förvånas över, när ni berättar om det?

Att det finns så mycket att berätta om. Tändstickan ses ofta som en lite obetydlig vardagsvara men när man tittar närmare på den finns det så mycket kopplat till den.

Att arbetarna kunde bli så sjuka när de arbetade med den första tillverkningen av fosfortändstickorna.

Vi ser jättemycket fram emot att besöka er så småningom men i väntan på det skulle vore det roligt om ni ville fotografera ett par av personalens favoritföremål ur samlingarna och kort nämna något om dem!

En kombinerat ställ för tändsticksaskar, cigarrer och cigaretter samt askkopp. Utfört som en miniatyr av Jönköpings stadsvapen, en stadsport.

Lönedosa med nummer. Lönen utbetalades i dosorna, men användes av arbetarna även som snusdosa. Därför borrade fabriken hål i dosorna så att snuset skulle ramla ut. Varje arbetare fick lönen i sin egen dosa. När någon slutade fick en nyanställd överta numret. Användes tills 1940-talet.

Stort tack till Tändsticksmuseum för intervjun!

FYRA SNABBA FRÅGOR TILL VERA

Vera! Nu har ju du jobbat på museet sedan i maj.
Vilken är den märkligaste fråga du har fått av en besökare hittills?

Oj! Svårt... Det kommer in massor av människor varje dag med en massvis av intressanta frågor. Några aningen knäppare än andra! Men alltid roliga och spännande. Den märkligaste frågan jag fått, och faktiskt ofta får, är om snus är medicin. Även om Katarina av Medici använde det som "medicin" mot sin migrän och att det sågs som en form av universalmedicin under 1500-talet, så klassas det ju såklart inte som det idag!

Vilket är ditt favoritrum att visa när du guidar?

1800-talsrummet! Utan att blinka! I ett tidigare blogginlägg har jag nämnt min kanske något maniska besatthet av dosor. Att föregångaren till våran nu tråkiga plastdosa, var grann och individuell! Dosan skulle säga något! Och man la stor vikt och tid vid den. Dosor formade som hundar och biblar. Dosor av mässing och dosor med kombinationslås. You name it! Vårt 1800-talsrum är fyllt med unika och roliga dosor. Dem älskar jag att visa. Och jag har uppfattningen att folk även älskar att se dem.

Berätta något du lärt dig om tändstickor som du inte kände till innan!

Att solstickspojken är inspirerad av Tummelisa! Einar Nerman, konstnären bakom Solstickan, använde en illustration han tidigare gjort av Tummelisa och som hans son Tom hade stått modell för. Så blev Tom och Tummelisa till solstickspojken!

Dessutom att få inblick i det gedigna arbete som Solstickan och Stiftelsen Solstickan utfört och fortfarande utför. Att solstickan i sin grund var och är ett projekt som bygger på välgörenhet och goda insatser i samhället - stora som små. Det inspirerar mig.

Vilken av alla doftaromer vi har på museet och som används för att smaksätta livsmedel, däribland tobak, gillar du bäst?

Kaffe! Vanilj! Rom! Whiskey! Ah! Jag kan inte bestämma mig. Jag älskar dofter, och att få möjligheten att kombinera dem är så roligt. Men om jag måste välja en... kardemumma. Kardemumma funkar till allt.

FYRA SNABBA FRÅGOR TILL KATARINA


Katarina, du började på museet i mars 2021. Hur och varför hittade du hit?
Jag har jobbat som journalist och översättare det senaste året och var lite trött på allt ensamarbete hemma vid datorn. En kompis fick syn på en annons som guide och provningsledare på detta mysiga museum och tipsade mig direkt. Jag skickade in min ansökan samma kväll och blev kallad på intervju innan frukostteet var färdigt morgonen efter!

Vilket är ditt favoritföremål på museet?
Det är omöjligt att välja bara ett! Jag gillar våra Toby Jugs – porslinskannor i form av jovialiska suputer av god rondör med snuset i högsta hugg. Men också ett antal dosor ur samlingarna: de sirliga dosorna i rokokostil med voluter och rocailler, de gustavianska dosorna med kungaporträtt, snusdosorna i form av ägarens favorithund och så dosorna vars utformning skvallrar om vad ägaren arbetar med – prästens bibelformade dosa, skomakarens i form av en sko, snickarens i form av en hyvel.

Vem, av alla de historiska personer som berörs här, är din favorit och varför?
Den dosa Axel von Fersen gav till sin kusin finns på museet, och hans liv är ju onekligen rafflande: greve, riksmarskalk, diplomat och drottning Marie Antoinettes gunstling. Inblandningen i att rädda den franska kungafamiljen, deltagandet i det amerikanska frihetskriget och så slutligen lynchningen av honom själv i Gamla stan.

Om du får vara i ett rum på museet vilket och varför?
Den soliga verandan där vi odlar mor Alidas tobaksfrön!

Igår hade jag och min kollega Isolde en heldag i magasinet. När man är två där ute så är det viktigt att försöka vara så effektiv som möjligt, en del saker är svåra att lyfta och bära på egen hand. Och andra arbetsuppgifter går fortare om man är två. Det är generellt mer kånkande på små museum än vad man tänker sig. Man behöver inte gymkort.

Igår ville vi hinna avsluta en listning inför en gallring av oregistrerat material. Det kan till exempel röra sig om saker man tagit in för 30-40 år sedan med avsikt att de ska tas upp i samlingen, men som sedan av någon anledning inte längre är aktuella att tas upp. Det kan visa sig att vi redan har sådana föremål, eller att de blivit i så dåligt skick att kostnaden att restaurera och konservera dem inte är proportionerliga till deras historiska värde. De statliga muséerna har betydligt fler regelverk att förhålla sig till, men vi försöker följa de riktlinjer som finns. Rätt ska vara rätt.

När vi gallrar brukar vi skilja på saker som vi tror andra museum eller aktörer i kulturbranschen kan vara intresserade av och sådant som får gå vidare till fängelset utan att passera gå, så att säga. Det är viktigt att allt dokumenteras, motiveras och godkänns så en gallring inte går godtyckligt till. Dagens skräp kan vara morgondagens guld. Ni fattar, det är svårt att veta vad som kommer vara nästa, eller nästnästa, generationers kulturskatter. Man får tänka några varv på hur man bäst ska tjäna forskningen, vårt kollektiva minne och framtid.

Så mitt upp i allt det här fanns det inte mycket tid att fixa håret, ta selfies och sådär. Jag hann ta tre bilder som på olika sätt gjorde mig illa till mods. Valde den här till sist. Öppnade Photoshop och försökte göra det bästa av situationen. Övervägde att strunta i allt och använda ett stock photo på en gullig hundvalp istället. Ni vet hur det kan vara. Så, här nedanför bjuder jag på originalbilden och en knappt ändrad version av samma bild! Svårt att tro att jag är helt självlärd i Photoshop!

Fotnot: Det tropiska paradiset kan ha hämtats från pixabay och har fria licenser.