Vilka är egentligen Snus- och Tändsticksmuseums besökare? Nu när vi har hållit öppet i en månad visar det sig att det är en blandad skara: samlare av tändsticksaskar, glada snusare, utländska besökare som vill lära sig mer om skandinaviska traditioner, personer som med nostalgi minns när stora delar av södra Sverige ännu var fulla av tobaksodlingar, en ung och stolt ättling till Johan Adolf Boman (Generalsnusets upphovsmakare) och en långväga familj från Aruba, till exempel!
Härom veckan fick vi dessutom ett par ovanligt stiliga herrar på visit: medlemmar i sällskapet Gustafs Skål, som intresserar sig för den gustavianska epoken och vid utvalda tillfällen klär och för sig därefter. Tur då att vi råkar ha greve Axel von Fersens privata snusdosa i samlingarna! Luktsnuset var en självklar del av Europas hovliv under 1700-talet och stiligt skulle det förvaras också, i utsirade dosor, inte sällan förgyllda och med kungaporträtt på.
Våra gustavianska gäster passade dessutom på att visa upp hur det gick till när man enligt konstens alla regler skulle bjuda någon på snus!

Det är varmt på Skansen. Det är nog varmt överallt just nu, men här på Skansen känns det som att solen verkligen gör sitt yttersta. Den visar sig närvarande genom glassande familjer, gassande värme och att museets tobak nu växer så att det knakar.

När jag började jobba på Snus- och Tändsticksmuseum för snart en månad sedan var tobaken nästan fjuttig. Nu har den växt sig ståtlig och grann. Och likt solens värme pockar den på uppmärksamhet och knackar på min axel efter vatten minst två gånger per dag.

Visst är det fint att det äntligen är sommar och att museets dörrar nu står öppna allt längre. Att vi nu sakta men säkert får tillbaka mötet mellan människor som vi så länge saknat. Och det skadar inte att det dessutom är varmt och soligt. Det tycker inte tobaken att det gör i alla fall.

En ruggig novemberkväll 2020 dök en ovanligt trevlig jobbannons upp: Snus- och Tändsticksmuseum på Skansen sökte nya provningsguider. Som hittat! Det tog ett tag innan museet så smått kunde börja tänka på att öppna upp igen, men i takt med att våren gjorde intåg blev turerna till det tjusiga huset strax innanför entrégrindarna fler. Och i väntan på att få välkomna våra besökare har vi påtat i tobaksodlingarna och samlat på oss en god dos historia och kuriosa. Visste ni till exempel att det var den franska drottningen Katarina av Medici som på 1560-talet gjorde luktsnuset till en trend i hela Europa? Och kände ni till att 1800-talets snusdosor gärna var hundformade och i trä?
Välkomna tillbaka till bloggen från Sveriges kanske mysigaste museum!

Som om novemberrusket inte vore nog deppigt så blir vi tvugna att stänga för andra gången i år. Det känns vemodigt. Men i en förort inte långt från Stockholm fortsätter det att hända saker! Ett museum är ju så mycket mer än ett museum, det är ju föremål och dokumentarkiv också som ska förvaltas under bestående tid till efterkommande generationer.

Från och med nu riktar vi strålkastarljuset mot föremålen och dokumenten, som alltd förtjänar lite extra omsorg. Vi är ett litet museum men samlingarna som vi förvaltar är desto mer omfattande. Vi ses i arkivet!

Igår hade jag och min kollega Isolde en heldag i magasinet. När man är två där ute så är det viktigt att försöka vara så effektiv som möjligt, en del saker är svåra att lyfta och bära på egen hand. Och andra arbetsuppgifter går fortare om man är två. Det är generellt mer kånkande på små museum än vad man tänker sig. Man behöver inte gymkort.

Igår ville vi hinna avsluta en listning inför en gallring av oregistrerat material. Det kan till exempel röra sig om saker man tagit in för 30-40 år sedan med avsikt att de ska tas upp i samlingen, men som sedan av någon anledning inte längre är aktuella att tas upp. Det kan visa sig att vi redan har sådana föremål, eller att de blivit i så dåligt skick att kostnaden att restaurera och konservera dem inte är proportionerliga till deras historiska värde. De statliga muséerna har betydligt fler regelverk att förhålla sig till, men vi försöker följa de riktlinjer som finns. Rätt ska vara rätt.

När vi gallrar brukar vi skilja på saker som vi tror andra museum eller aktörer i kulturbranschen kan vara intresserade av och sådant som får gå vidare till fängelset utan att passera gå, så att säga. Det är viktigt att allt dokumenteras, motiveras och godkänns så en gallring inte går godtyckligt till. Dagens skräp kan vara morgondagens guld. Ni fattar, det är svårt att veta vad som kommer vara nästa, eller nästnästa, generationers kulturskatter. Man får tänka några varv på hur man bäst ska tjäna forskningen, vårt kollektiva minne och framtid.

Så mitt upp i allt det här fanns det inte mycket tid att fixa håret, ta selfies och sådär. Jag hann ta tre bilder som på olika sätt gjorde mig illa till mods. Valde den här till sist. Öppnade Photoshop och försökte göra det bästa av situationen. Övervägde att strunta i allt och använda ett stock photo på en gullig hundvalp istället. Ni vet hur det kan vara. Så, här nedanför bjuder jag på originalbilden och en knappt ändrad version av samma bild! Svårt att tro att jag är helt självlärd i Photoshop!

Fotnot: Det tropiska paradiset kan ha hämtats från pixabay och har fria licenser.

Månader, arbete, tårar. Nu presentrar vi stolt resultatet. Visst blev det ganska likt prototypen från i vintras? Fast bättre. Utställningen om Solstickan - Pojken i allas hem - kommer att finnas kvar under överskådlig tid här på museet.

När ribban ligger högt är det lätt hänt att man under resans gång känner att man kanske, bara kanske, har tagit sig vatten över huvudet. Så vi är extra stolta över att alla våra visioner om hur resutatet skulle bli, faktiskt gick att förverkliga. Så varmt, varmt välkoma att sola er i glansen av den lilla, men ikoniska solstickepojken, Einar Nermans eget original!